Ett fenomen som förekommer i bjursmålet är att vokalljuden i ett ord som ursprungligen har varit olika har blivit till samma vokalljud då övriga vokalljud har påverkats av kringliggande vokalljud. Det förekommer främst när stamvokalen är ett y-ljud. Standardsvenska ”mycket” heter myttjy och inte ”myttjä” och ”värst” av alla torde ”livstycke” – lyffstyttjy vara. Ytterligare ett exempel på detta fenomen är ”vedlidret” (vedboden), som förr lär ha uttalats vällirä men i dag stundom uttalasvällärä.

Y-ljudet ”ersätter” dessutom andra vokalljud än dessa: yppin (öppen), sprynju (springa (t.ex. i väggen)), gḷygg (glugg). Det finns även ett fåtal ord där y-ljudet ersätts av ett i-ljud, i likhet med hur det är i bl.a. rättviksmålet. ”Hylla” heter t.ex. hill(â).

Ett annat ljud, som kanske ännu oftare ”ersätter” andra vokalljud, om än inte lika många olika, ärô-ljudet och till viss del även ö-ljudet: sôm (som), hôḷ (hål), jönnôm (genom), rôm (rum).

Några ytterligare exempel på ord där vokalljuden är andra än i standardspråket är milla (mellan),missmôr (messmör), messtag (misstag), tupp (topp).

Bjursmålet har ett dj-ljud som uttalas ungefär som ”dge” i engelskans ”bridge” och ett tj-ljud som har ett hörbart initialt t-ljud, ungefär som ”ch” i engelskans ”church” – tjôrtjâ på bjursmål. Dj-ljudet förekommer där standardsvenskan har långt g-ljud (eller där standardsvenskan skulle ha haft långt g-ljud om ordet hade funnits). Standardsvenska ”brygga” heter t.ex. bryddjâ. Där g-ljudet i standardsvenskan är kort blir det i bjursmålet (ibland) till ett ”vanligt” j-ljud, t.ex. i ”tagit” som blirtäjji. Tj-ljudet har samma funktion som dj-ljudet, fast för standardspråkets ”k”, som vi har sett i t.ex. tjôrtja och myttjy.